måndag 16 mars 2009

En dialektiskt syn på vad det är att vara människa

Grundläggande för förståelse av världen är hur allting är sammankopplat och ömsesidigt beroende. Som människor är vi våra sammanhang. Våra liv förutsätter föräldrar, ett samhälle och en miljö som skapar våra livsbetingelser.

Vi förstår världen utifrån att allt är sammankopplat utan att lösas upp i vart annat. Detta förklaras i dialektikens begrepp kvantitet och kvalitet. Verklighetens grundläggande föränderlighet tar sig kvantitativa utryck men också kvalitativa när saker övergår från något till att vara något väsentligen annorlunda. Att vara människa innebär att vara en mängd beståndsdelar, vi är del i ett samhälle, en kultur ett språk, vi är energi, mineraler och andra ämnen som vi får via mat, solljus och luft. Men du är inte det du äter. Du är inte bara summan av det du består av, du är en individ som är något kvalitativt annorlunda mot beståndsdelarna.

På detta vilar en grundläggande motsättning i vad det är att vara människa. Vi är del i ett större sammanhang som vi är fullständigt beroende av samtidigt som vi är avskiljda individer. Det individuella innebär alltid en begränsning en avsnävning av vad vi faktiskt är och omfattar.

När klassamhällen uppstod och människan hamnade i konflikt med sitt sammanhang blev detta än mer påtagligt. I och med kapitalismens genombrott har människan brutits loss från sina livsbetingelser och vi har blivit isolerade i vår individualitet.

måndag 23 februari 2009

Kollektivt ägande - från förutsättning till hinder



Människans ursprungliga förhållande till naturen


I Grundrisse skriver Marx att människan ursprungligen förhöll sig till naturen som till sin egen oorganiska natur. Tillskillnad från i dag när de flesta av oss inte äger husen där vi bor eller de företag där vi jobbar så ägde människor kollektivt naturen de levde i och av.

Marx skriver: "hur många hinder jorden i sig än kan bjuda den som bearbetar den och verkligen tillägnar sig den, bjuder den inget hinder för den levande individen att förhålla sig till den som till sin oorganiska natur, sin verkstad, subjektets arbetsmedel, arbetsobjekt och livsmedel."

Precis som att den egna kroppen har sina begränsningar och problem så erbjuder naturen i sig begränsningar och problem. Hindren är dock inte statiska och oövervinneliga.

Tillväxten av den mänskliga populationen ställer samhället inför ständigt nya utmaningar. Naturliga resurser har sina bestämda begränsningar. Växt och djurpopulationer har sin tillväxttakt. När människors förbrukning av resurser blir för stor leder det till att bytesdjur försvinner eller att jordar eroderar.

Detta innebär att för sin överlevnad behöver människorna utveckla produktivkrafterna. De måste hitta sätta att bättre utnyttja de resurser de förfogar över och hitta nya resurser. När bättre mat, nya mediciner eller bättre boende gör att fler lever längre kan populationen öka ytterligare vilket skapar nya krav på effektivare produktions och bytesformer.

Men människan har också alltid haft betydligt högre krav på livet än att bara överleva. Kultur och nöjen har varit viktiga drivkrafter bakom produktionens utveckling.

Biologisk miljö, geologiska förutsättningar och klimat är tvingande omständigheter som människan står inför. Samtidigt inbär samhällsbygget att begränsningar kan överskridas, behov kan tillgodoses och nya uppstå.

Kollektivt ägande som hinder

Detta enkla förhållande mellan människan och hennes existensbetingelser kom i ett visst skede av historien att förändras. I Kapitalets första band beskriver Marx hur själva enheten mellan producenter och produktionsmedel under feodalismen utgjorde ett hinder för utvecklingen.

"Pengar och varor är inte från början kapital, lika lite som produktionsmedel och livsmedel. De måste förvandlas till kapital. Men denna förvandling kan endast försiggå under bestämda förhållanden, som kan sammanfattas på följande sätt: Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra - å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft - å andra sidan fria arbetare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna och så vidare, medan de inte heller äger produktionsmedel som självägande bönder, hantverkare och så vidare. De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga. När dessa motsättningar föreligger på varumarknaden, är grunden lagd för den kapitalistiska produktionen. Kapitalförhållandet har som förutsättning, att arbetarna inte äger de ting, som är nödvändiga för arbetets utförande. Så snart den kapitalistiska produktionen kan stå på egna ben, upprätthåller den inte bara klyftan mellan arbetarna och arbetsmedlen utan utvidgar den ständigt mer och mer. Det är alltså samma process, som å ena sidan frambringar kapitalförhållandet och å andra sidan förvandlar de samhälleliga produktions- och existensmedlen till kapital och å andra sidan skiljer arbetarna från arbetsmedlen; existensmedel till kapital och å andra sidan producenterna till lönearbetare. Den så kallade ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producenter och produktionsmedel. Den framstår som "ursprunglig", emedan den tillhör kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets förhistoria."

Dynamiken i samhällenas utveckling hade blivit något mer än bara människans kamp för att successivt överskida naturens begränsningar. Det var samhällets förhållanden till naturen och inte naturen självt som var den avgörande hämskon för utvecklingen.

Förändringen kom långt tidigare än feodalismen.
 
eXTReMe Tracker