tisdag 13 maj 2008

Ernest Mandel om "det asiatiska produktionssättet"

Ernst Mandel tar upp begreppet det asiatiska produktionssättet i sin skrift Marx ekonomiska tänkande. Han fokuserar där på själva debatten om det asiatiska produktionssättet, hur begreppet fortlevt och använts efter Marx död. Till skillnad från Perry Anderson tar Mandel begreppet i försvar.

Begreppet som Marx vid upprepade gånger återkom till, togs inte med av Engels i sin uppräkning av historiska stadier i "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Det togs senare upp i modifierade form av Lenin. Detta har skapat en livlig debatt mellan marxister.

I och med Stalinismens seger i Ryssland gjordes historiematerialismen allt mer mekanisk och det asiatiska produktionssättet rensades bort. Mandel skriver att "begreppet fördömdes vid den beryktade ‘diskussionen i Leningrad’ 1931".

Men i Tyskland tog kommunisten Karl August Wittfogel upp och försvarade begreppet så att debatten fick nytt liv i Västeuropa efter andra världskriget.

Detta menar Mandel var en nyttig frigörelse från stalinisternas statiska historieschema. Men han är inte enbart positiv. Han beskriver hur olika tolkningar utkristalliserats kring hur begreppet ska förstås och användas. Mandel exemplifierar den ena riktningen med författarna Maurice Godelier, Jean Chesneaux, Jean Suret-Canale och Pierre Boiteau. De har velat bredda begreppet och förstå det som ett övergångsstadium mellan ett klasslöstsamhälle och ett klassamhälle. Något man kan förstå att marx menar i inledningen till Till kritiken av den politiska ekonomin då har räknar upp historiska stadier så som varande asiatiskt, slavhållar-, feodalt och kapitalistiskt samhälle. Mandel menar att man i och med detta återför marxismen till ett statiskt schema.

I stället tar Mandel ställning för att det asiatiska produktionssättet ska tolkas som något som uppstått i förhållande till geografiska och klimatologiska faktorer som krävt omfattande bevattningsanläggningar vilket i sin tur nödvändiggjort en stark centraliserad stat.

Mandel lyfter fram att i Indien, Kina och de muslimska väldena, till skillnad från andra civilisationer som vissa författare vill inlemma under etiketten, kunde den grundläggande formen bevaras fram till kolonisationen. Civilisationerna har inte varit statiska i det att de inte utvecklats men likväl har grundstrukturerna kunnat bestå.

Mandel citerar en Guy Dhuquois som skriver:
"även bortsett från privategendomens stora betydelse, som i förening med storgodsen lett till en begynnande feodalism, framstår statens ekonomiska dominans som godtycklig i förhållande till de tekniska behoven’. Därför var denna dominans inte heller varaktig utan ledde till en kontinuerlig ekonomisk tillbakagång och slutligen till rikets sammanbrott, utan att utmynna i den pånyttfödelse som var så karakteristisk för länder som Indien och Kina."

Mandel skriver vidare om godsägarnas ställning i Kina: "Det är bara det att denna feodalklass aldrig blev någon härskande klass. Dess framträngande uppfattades alltid som intrång i statens makt och böndernas rätt. Då intrånget gick för långt utlöste det regelbundet en ekonomisk och politisk kris, som i regel slutade med att den regerande dynastin störtades genom ett bondekrig, varefter en ny dynasti inträdde på scenen och återförde godsägarna till ordningen."

Vid definitionen av begreppet sätter Mandel alltså fokus på geografin, att det ska ses som en analys av specifika asiatiska välden. De av motsatt ståndpunkt vill i linje med Marx senare texter lägga vikt vid bygemenskaperna och därmed öppna upp för att tolka in förekomsten av produktionssättet över hela världen och i en mängd mycket varierande former. I linje med detta vill man se produktionssättet som ett led i en historisk process från klasslöst till klassamhälle. Här kommer vi in på diskussionen om det härskande skiktet inom det asiatiska produktionssättet ska betecknas som en klass eller inte.

Mandel skriver om Michael Mauke som hävdar "att inom det asiatiska produktionssättet de härskande skikten visserligen tillägnar sig den sociala överskottsprodukten och har ett avgörande inflytande över de producerande skiktens merarbete. Han tillfogar dock genast: ‘Så länge dessa två företeelser – trots allt missbruk och all parasitism – är omedelbart knutna till fullgörandet av funktioner för hela samhällets räkning (byråkrati, teokrati osv.) kan det för Marx väl redan vara fråga om regering, dominans, despoti, däremot ännu ej om ”klasser”"

Mandel exemplifierar även med Eric Hobsbawm som skriver att det asiatiska produktionssättet ännu inte representerar något klassamhälle utan på sin höjd ett klassamhälle "av primitiv typ".

Dessa ståndpunkter tar Mandel avstånd från. Han skriver: "På de medeltida feodalgodsen fyllde feodalherren eller klostrets abbot funktioner som ‘gagnade hela samhället’ på samma sätt som den skriftlärde i det gamla Egypten eller mandarinen i det klassiska Kina. De svarade för torrläggning av sumpmark eller såg till att diken grävdes om naturen så krävde, de skyddade egendom mot rövare osv. Allt detta hindrade dock inte att de tillägnade sig den sociala överskottsprodukten som vederlag för dessa ‘tjänster’ – även om förhistorien och historien visar att samma funktioner kan fyllas av bygemenskapen utan att ge upphov till ekonomiska privilegier.

I denna mening kan vi tala om uppkomsten av en härskande klass inom det asiatiska produktionssättet. Men på de härskande klassernas historiska skala ligger den förvisso närmast de primitiva funktioner som fylldes av ‘gemenskapens tjänare’ och längst bort från den nutida bourgeoisin."

Inga kommentarer:

 
eXTReMe Tracker